Som motvikt.

Nu ska jag göra ett försök att vara en motvikt till mina kära väns bloggfunderingar. Känner ibland att hennes kommentarsfält inte räcker till. Hon funderar så mycket kring allt, vilket jag oxå gör i min tysthet. Skillanden med oss är att hon älskar det medan funderingarna tynger mig och jag hade helst (tror jag) velat ha ett liv utan en del av dessa funderingar. Tänk att få leva utan att alltid tänka varför och slippa alla dessa val hela tiden. Kanske beror det på att jag är våg? Hatar att välja.

Såg The Matrix igår en film jag verkligen tycker om. När jag såg den för några år sedan blev jag fascinerad av känslan att livet var en illusion, blir det fortfarande. Igår tänkte jag dock något som jag aldrig tänkt förut. Kanske det är skönt att ha den där illusionen ibland, att gömma sig bakom. Blev Neo verkligen lyckligare av att veta det han visste? Vad skulle hända om han talade om sanningen för hela världen? Behöver vi friheten vi inte vet vi saknar? Som en sann pliktetiker anser jag att sanningen alltid ska segra och avslöjas, men är sanningen alltid att göra gott?

Åh vad jag längtar efter en bra bok att läsa.

Oj detta inlägg blev inte alls vad jag trodde, jag hade tänkt skriva ett svar på inlägget om manlighet vs häftighet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0