ElinVictoria

Igår tog Nils sina första steg. Känns som att ordet stapplande skulle passa in i den meningen, men inte i detta sammanhanget. De var små försiktiga men kändes väldigt stabila. Han gick med eftertänksamhet. Tog sju steg och sen satte han sig på rumpan och såg alldeles chockad ut. Sen gick han sju steg till, satte sig ner chockad och sen gick han och la sig. Idag har han inte gått något mer så vi får se när han vågar sig ut i stråket igen. .. .. Man blir lite stolt när man ser honom våga sig iväg utan livlinor och glad, men sen kommer mina dumma mammatankar. Jag såg framför mig hur han blir alldeles stor och självständig. inte vill ha mamma och pappas råd eller kramar längre. Artonåringen som ger sig ut i världen. Samtidigt är det ju det man vill. Vill se hur en människa utvecklas och till slut med vårat stöd vågar släppa hemmet och ge sig ut på egna äventyr och skapa ett eget liv. Tur att det är arton år kvar, för jag är då inte redo än att sluta kramas. Om någon läser detta och oroas för att jag kommer bli en hysterisk mamma som håller tillbaka mitt barn från att utvecklas kan ni lugna er, inte min plan alls. Bara mammahjärtat som får sina ryck ibland. Ska bli så oerhört spännande att se vårat lilla hjärta utvecklas vidare. Spänd på när det åttonde steget kommer...