On the way
Bland det bästa med att vara förälder är kärleken man hyser för det lilla barnet. Eller egentligen finns det så mycket bra med föräldraskapet. Men kärleken är stor. Ett sätt att förklara, är på kvällen när Nils gått och lagt sig. Ibland är man helt slut den tiden och slänger sig i soffan och pustar efter en dag fylld av skratt, lek och gråt. Kanske tom gnäll. Det jag vill få fram är att man kanske känner en stor lättnad över att barnet äntligen somnat och man får lite egentid och lugn och ro. Men efter en timme (och det slår aldrig fel) börjar man smått sakna den lilla. Vi brukar gå in och titta på Nils när han sover och fyllas av ömhet. Glömt är allt som kändes tungt för en stund sen. Vi brukar alltid skämta om att vi kanske skulle väcka honom igen för att vi saknar hans sällskap. Och egentligen vill man verkligen väcka honom igen. Men förnuftet tar över tack och lov, och tur är väl det för Nils han behöver ju sin sömn.
Nå som rubriken skvallrar om så är vi just nu på väg neråt i landet. E4:an till stockholm. Hoppas det går bra för Nils och mina fötter. :)
