On the way

Bland det bästa med att vara förälder är kärleken man hyser för det lilla barnet. Eller egentligen finns det så mycket bra med föräldraskapet. Men kärleken är stor. Ett sätt att förklara, är på kvällen när Nils gått och lagt sig. Ibland är man helt slut den tiden och slänger sig i soffan och pustar efter en dag fylld av skratt, lek och gråt. Kanske tom gnäll. Det jag vill få fram är att man kanske känner en stor lättnad över att barnet äntligen somnat och man får lite egentid och lugn och ro. Men efter en timme (och det slår aldrig fel) börjar man smått sakna den lilla. Vi brukar gå in och titta på Nils när han sover och fyllas av ömhet. Glömt är allt som kändes tungt för en stund sen. Vi brukar alltid skämta om att vi kanske skulle väcka honom igen för att vi saknar hans sällskap. Och egentligen vill man verkligen väcka honom igen. Men förnuftet tar över tack och lov, och tur är väl det för Nils han behöver ju sin sömn.

Nå som rubriken skvallrar om så är vi just nu på väg neråt i landet. E4:an till stockholm. Hoppas det går bra för Nils och mina fötter. :)


Nä men är det sant...

...att det är 13 veckor kvar tills den lilla krabaten ska ut? Jopp det är det. Det trycker redan något förfärligt på lungor och alla inre organ på kvällarna, efter middagen. Och värre ska det alltså bli?! Hade glömt bort att det var så här. Hade för mig att det var de allra sista veckorna som jag tyckte det var jobbigt och som jag var tvungen att minska ner på middgasportionerna eftersom det annars blev nästan omöjligt att andas och sitta i soffa.

Men egentligen är jag så bortskämd. Det är ju ingenting mot vad andra gravida kvinnor får utstå. Skäms nästan över mig själv som klagar. Men vad göra. Detta är mitt liv och min vardag och eftersom jag inte kan jämföra med annat så känns detta jobbigt för mig.

Läste en annan blogg idag om en kvinna som nyss fött sitt andra barn. Hon la upp bilder på sig själv med den fortfarande plufsiga magen. Kallade sin nuvarnade mage för något i stil med "den goa mjuka mysmagen", samtidigt som hon saknade sin gravdimage. Jag blev så imponerad. Att man kan ha sådan avslappnad känsla för sin kropp i en värld som denna där en nyförlöst mamma helst ska dra på sig sina tajtaste jeans direkt.
Måste tilllägga att bilderna hon lagt upp på sig själv var jättevackra. Det strålade om henne. Den lilla magen som hon fortfarande hade kvar var tom vacker. Tänk vad självförtroende kan göra. Vi är nog många som skulle behöva få lite av hennes självkänsla. Gravida som ogravida.

Nä nu ska jag lägga mig raklång i soffan och försöka slappna av så gott det går.
Ps. Har nyss tryckt i mig 1.5 liter jordgubbar. Nu är det sommar! Mums.


Det där med hormoner..

Det är helt sjukt, som ett brev på posten kommer den där längtan efter att få boa och göra i ordning inför den lilla bebbens ankomst. Ett ikea-besök är inplanerat och just nu sitter jag och googlar kring mat och bak. Tänker på vad vi ska baka och laga för maträtter som vi kan fylla frysen med inför de första veckorna då vi bara vill mysa och ta det lugnt med familjen. Har även flera projekt som jag ska ta mig an med symaskinen. Som vanligt så ser jag fram emot att få börja med alla mina projekt, det bara kliar i händerna, men samtidigt är jag så bra på att stressa upp mig för att hinna med allt jag vill. Måste gå och skriva en lista så att jag kan slappna av.

Nä nu blir det en powerwalk i garaget.

Tjorvigt

Shit vad komplext det blev. Jag vet inte vad jag tänker längre. Menar En del väljer att bo i lägenhet och tycker det är det bästa. Jag bor i hus och tycker det är det bästa. Inte tar jag illa vid mig av att en lägenhetsbo talar om hur härligt det är att bo i lägenhet. Fast om samma person alltid försökte få mig att flytta till lägenhet hade jag kanske blivit less? Eller?
Och jag hade definitivt blivit less om jag la upp en bild på facebook på mitt hem med tända stearinljus och någon kommenterade att jag inte skulle glömma att släcka dem.

Det där med att vara förälder..

Igår fick jag en kommentar på facebook angående en bild där min son lekte med saker som kanske var lite mindre leksaker än vad man vanligtvis ger ett barn att leka med. En person skrev då att jag skulle akta mig så att han inte satte i halsen.
Jag blev illa berörd av detta. Eller jag blev lite arg, varför var hon tvungen att påpeka hur och vad jag låter min son leka med? Och hur ska jag besvara det? Ska jag försvara mig, varför jag låter honom leka med detta? Eller ska jag tacka henne för omtanken? För hon kan väl inte tro att jag inte visste att barn kan sätta i halsen?

Det var min första reaktion, men idag när jag berättade detta för några vänner fick jag en respons som fick mig att börja fundera. Han sa: Och du tog såklart åt dig för att du är osäker i din roll som mamma.

Det fick mig att tänka. Är det så, att vår osäkerhet som föräldrar gör att vi suger åt oss all kritik som går. Att vi hellre vinklar en oskyldig kommentar till något negativt om våran föräldraroll?


Sen jag blev mamma har jag upplevt att alla verkar ha en åsikt om hur vi ska göra och inte göra med våran son. Det känns som att det kommer fler kommentarer kring detta än om jag köpt ett hus eller gjort något annat livsförändrande.  Antingen kommer det en kommentar, ett litet tips eller som ibland, det värsta. När man berättar om hur vi valt att göra, kommer det ett konstigt gurglande ljud från människor och ett *hmpf*...vilket jag ofta tolkar som att de inte håller med om vårat vägval. Vet att många andra föräldrar eller framförallt mammor känner likadant.

Vad tror ni, är det bara för att vi är osäkra och vill vara den perfekta mamman som gör att vi tolkar in känslor i kommentarer som egentligen är helt oskyldiga små tips eller påståenden? Kanske det inte alls är mer åsikter kring detta än andra livsval, utan det är vi som bara har mammaöron och endast hör det som handlar om barn och stänger öronen när personen pratar om annat.

Jag vet inte vad jag ska tycka och tro. Jag känner mig ändå rätt säker i min roll. Jag vet hur vi vill göra med Nils och hur vi ska uppfostra honom. Vi är väldigt säkra och eniga på den fronten. Men visst mammahjärtat kan ibland eller rätt ofta ifrågasätta mina val, men detta handlar ofta om små händelser i vardagen. Typ skulle jag gett honom en till potatis eller inte. Samtidigt kan jag förstå kommentaren om att jag tar åt mig för att jag är osäker. För ingen vill ju göra fel även om man vet vad man gör... Och samtidigt måste väl folk få ha åsikter? Eller?


Det där med barnvagnar...

Jag trodde aldrig jag skulle vara den som tog med mig barnvagnen på stan eller gick barnvagnspromenader, men man säger så mycket ibland. Det är faktiskt mycket roligare att gå på promenad när man har en barnvagn att gå och skjuta på, speciellt för mig då som inte är en promenerare. Jag springer hellre. Det går fortare så. Med en vagn får man plötsligt nått att göra med armarna känner sig inte lika vilsen. Jag promenerar fortfarande helst med ett mål, typ att gå till återvinningen med lite kartonger men är ändock roligare med en vagn.

Nå det var inte det jag skulle skriva av mig om utan jag surfade just runt och läste på en annan blogg om hur irriterad denna person vart av att bli förbiträngd av en random kvinna på affären. Till saken hör att denna kvinna stötte in i hennes bilbarnstol som hon hade på armen. Kvinnan gjorde gav ingen notis till detta utan trampade bara vidare utan att säga förlåt eller ursäkta.

Detta har man fått uppleva flertalet gånger nu när man blivit en av dem som går på stan med en vagn och av förklarliga skäl tar upp ganska stor yta av affären eller gångvägen. Jag ska börja med att be om ursäkt för det. Jag är verkligen ledsen över att jag är i vägen och ibland faktiskt måste stanna för att titta till mitt barn. Eller? Ja egentligen är jag inte så ledsen men det är ju synd om man är i vägen. Sist jag var på stan och skulle kolla lite shopping i Gina Tricot, som faktiskt håller till i en Stor lokal så kom det två medelålders kvinnor till affären samtidigt som mig. Jag liksom såg direkt i deras ögon att de var på dåligt humör. De lyfte på kläder och suckade ljudligt och la av någon otrevlig kommentar om att "vad är det här egentligen". De stressade runt i lokalen som att det brann i rumpan. Nå hur som helst så skulle den ena kvinnan vid minst två tillfällen gå precis förbi just det bord eller den klädsnurra som jag stod och tittade på. Och det var ju inte så lätt eftersom även vagnen stod bredvid. Hon suckade ljudligt båda tillfällena, bökade sig förbi med hjälp av att jag flyttade på vagnen och sen gav hon mig en lång blick. Skulle hon titta på något bakom vagnen då? Nej vid båda tillfällena så skulle hon bara gå förbi och vidare in i affären. Som för att göra ett statement att jag och min son var i vägen. Måste tilllägga att det fanns massor av andra vägar att ta för att gå dit hon skulle. Gina Tricot håller till som redan nämnt, i en stor lokal.

Man känner sig älskad som småbarnsförälder då. Jag tänker dock fortsätta shoppa med barnvagn och även det i små butiker. Så det så.

RSS 2.0