Resa med barn.

Nu är det snart dags. Ska bara sova några timmar först. Väntar bara på att nagellacket ska torka sen ska jag stresssova för att stiga upp i ottan. Spelar ingen roll hur många timmar jag sover kommer ändå vara värdelös sömn, så blir det alltid när jag ska iväg tidigt på morgonen. Kroppen är på helspänn för att jag inte ska försova mig och för att jag som i detta fall inte ska ha glömt att packa något.

Jag är inte flygrädd. Eller vet inte hur jag ska defeniera det. Jag har stor respekt för att flyga och tycke rinte om att inte ha kontrollen. Har inga problem med att vara passagerare i bilen (ok, ibland med vissa chaufförer) men inte som regel. Känner trots att jag är passagerare att jag har någon sorts kontroll. Jag ser vägen och jag vet (tror) att jag kan kasta mig i knät på chauffören och ta över ratt och gaspedal om jag behöver.

Nå men denna resa känns lite speciell. Har plötligt börja oroa mig i förväg för själva flygningen. Haft katastrofdrömmar och katastroftänk. Vad gör jag om vi störtar i havet. Hur räddar jag Nils. Tror det är min mammaroll som gjort att jag har dessa tankar. Vi har ju ansvar för en annan person också och han har inte sagt att han önskar att åka iväg. Vi tvingar ju i princip iväg honom även om han inte är motvillig. Direkt efter att vi bokat resan fick jag en klump i magen och hade lust att be jonny avboka, men i och med att vi reser med ett annat par höll jag emot och vågade inte ens yppa mina känslor. Tänkte att de skulle dumförklara mig.

Det ska blir superhärligt att få träffa fru solsken på söndag och herr värme. Går knappt att föreställa sig.
Nä nu blir det sängen någon timme. Hej på ett tag!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0