Åh vad jag längtar...

Efter att få springa. Efter en het sommardag med en lätt sommarbris. Efter ljudet från mygg och getingar som fladdrar förbi. Efter perfekt torr bark i elljusspåret. Efter den pirriga känslan av att det kanske kan dyka upp en orm på banan, eller en björn. Efter doften av värme. Efter doften av varmt lingonris och tallbarr. Efter att få springa med lätta ben genom allt detta. Åh kan inte förstå hur jag ska klara ett halvår utan att löpträna. Än värre att klara en hel sommar utan få springa.
Jag känner mig ego. Att lyckan av att få en till underbar bebis blir skymd av känslan av att inte få springa. Livrädd att det kommer dröja efter förlossningen innan jag kan ta ett löpsteg igen...men det får jag inte tänka på. Jag försöker ta en dag i taget. Se det som en lång träningsvila. Turligt nog tänker jag bara på det korta stunder om dagen. Positivt är även att allt annat som har med en graviditet att göra känns obrytt i jämförelse med träningsförlusten.
Jag försöker fylla mitt träningshålrum med promenader och simning. Men kul är det inte. Lite glädjerus får jag när jag stiger upp ur poolen och känner att benen är matta och darriga. Att de fått arbeta, men det är långt ifrån tillfredsställelsen som ett löppass ger.

Nå nu ska jag bli glad igen. Ska bli härligt med Sommar!! Ska testa gåstavar, det ser jag fram emot.

Kommentarer
Postat av: Linn

du kan ju prata med en som vet hur det känns. Den jobbigaste tiden är nog inte högsommaren, utan våren, precis när all snö har börjat smälta undan och alla luleås människor får för sig att nu ska här ut och springas, då det är människor i löparkläder överallt. det är sådär lagom temperatur mitt på dagen solen skiner, och man vet att nu äntligen sätter löpsäsongen igång på allvar. Då många anmäler sig till årets första lopp, och värst är nog när loppen går av stapeln, och överallt hör man människor som pratar om hur roligt det ska bli att springa, själv står man där och KAN INTE springa, hur gärna man än hade velat, då känns det tungt. kommer ihåg hur du tyckte jag var fjantig som inte ville kolla på vårruset och hejja på alla som var där, men jag mådde så fruktansvärt dåligt över det faktum att mina ben inte kunde trampa fram de 5 kilometrarna, hur mycket viljestyrka jag än har, och hur glad jag än var över att vara gravid. Det är ju inte graviditeten i sig som man är olycklig över, inte att man väntar ännu en underbar bebis, utan det är ju mer ens kropp man är putt och sur över. Så känn dig inte dum som mår och känner som du gör. jag är ju likadan och förstår precis vad du är ledsen över och hur tungt det ibland kan kännas. Men ta det som du själv säger, som en viloperiod, den dagen du väl får springa igen så kommer du aldrig vilja sluta och du kommer ÄLSKA det! Kämpa vidare. kram

2012-03-16 @ 09:35:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0